Tio år eller en evighet.

När jag var uppe i norr passade jag på att göra ett sådant typ av besök som jag inte önskar någon skulle behöva. Jag besökte en grav och tände ett ljus. För världens finaste tjej. Någons dotter. Någons syster. För mig en bästa vän i många år.

Imorgon är det 1 november och därmed tio år sedan hon gick bort.

Tio år som rusat i takt men ändå stått stilla. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sörjer, för det gör jag. Men sorgen är förändrad.
Idag kan jag le åt minnen vi delat. Le åt foton, texter och musik som minner.
Men det knyter sig fortfarande i magen när jag tänker på den dagen, 1 november för precis tio år sedan. Och jag glömmer ofta att hon är borta, och kommer på migsjälv formulera ett brev i huvudet. Som aldrig kommer läsas.
Och när jag inser att det bara är jag kvar så river tigern i magen på mig igen.

Ibland kan jag önska att jag kunde få träffa henne igen och att jag kunde få tala om hur bra allt blev tillslut. Trots allt.

Att jag inte blev kvar i hemstaden som vi fruktade då, att de elaka tjejerna i högstadiet inte är särskilt elaka längre och de snygga killarna inte särskilt snygga. Att jag utbildade mig till något helt annat än vi kunnat tro och att jag fick världens finaste lilla egna familj.

Så Maria om du ser mig. Oroa dig inte, jag har det ganska bra nu!



Mamma Sakletare!



Man skulle ju kunna tro att det är hunden som drar hem pinnar efter promenaden. Eller B1. Men nej, i den här familjen är nog mamman värst gällande detta fenomen.
jaha.
Vad ska jag göra med den här då tro ?